Ståle Brandt
Dröm Tanke Författande

+46761099144

Som jag lovade så kommer här ett smakprov från första kapitlet av Ankharen.

Kom ihåg att boken finns att köpa på www.bra-leve-forlag.se, men även på de vanligaste internetbokhandlarna, ex. bokus, adlibris etc.

Här kommer det, håll till godo. 

 

  Eva stönade till. Det kändes svalt och fuktigt genom hennes kläder. Hon låg på magen på marken. Solen sken. Hon kunde höra hur fåglarna kvittrade. Ett porlande ljud hördes från ett vattendrag alldeles i närheten. En vindpust fick löven i träden runt om kring henne att rassla.

  Ljudet av sommar, tänkte hon. Jag är inte död.

  Vackert och rofullt. Hon låg med sin vänstra kind mot den kalla marken. Hon kunde känna doften av nedfallna löv som hade legat där under en lång tid. Hon kunde känna det på doften. Doften av förmultnelse, mögel och jordkällare.

  Men vad gör jag här, tänkte hon.

  Hennes hår hade ramlat ner i ansiktet på ett sätt som gjorde att hon inte kunde se omgivningen. Plötsligt sköt en blixt genom hennes huvud. En migränliknande molande huvudvärk tog fart. Hon blev illamående och ville spy. Reaktionen att resa på sig uteblev. Hennes kropp löd inte hennes tankar. Magen vände ut och in på sig och spyorna tog fart. Uppkastningen fastnade i munnen och vände och hittade en annan väg ut. Spyorna sprutade ut genom hennes näsborrar. Hon fick ingen luft. Hon förstod inte varför hon inte kunde öppna munnen. I panik försökte hon dra efter andan genom näsa och slem, och resultatet lät inte vänta på sig. En hostattack sköljde över henne. Det gjorde ont i lungorna när delar av slemmet från uppkastningen följde med ner i hennes lungor. Det gjorde fruktansvärt ont. Det svartnade för henne och en ny uppkastning tog fart. Spyorna fastnade åter igen i munnen, vände och sköt ut genom näsan. Plötsligt brände det till runt hennes mun och hon fick luft. Hon kunde åter igen andas genom munnen. Det kändes som en befrielse och hon kände hur tårarna svämmade över.

  Vad är det som händer, tänkte hon?

  Hon låg där på marken helt hjälplös. Hon kunde inte röra på sig och det värkte i hela kroppen.

Då hörde hon en röst. ”Det är inte dags att dö än”, rösten avvaktade lite, ”inte riktigt än.”

  Hon försökte åter igen resa på sig. Det gick bättre denna gång, för nu fick hon hjälp av ett par starka armar som nästan lyfte henne rakt upp, helt utan besvär tycktes det.  

  Personen som hade hjälpt henne upp stod nu bakom henne.

  Hon slappnade av lite och hennes knän vek sig. En arm sköts snabbt in under hennes vänstra armhåla och runt hennes bröst. Som om för att stödja henne så att hon inte skulle falla ihop igen. Hon var fortfarande yr och lite grumlig i sinnet, men hon kände att hon började återfå balansen och medvetandet. Huvudet sprängde dock fortfarande. Hon märkte heller inte den tunna snara som försiktigt lades om hennes hals. Når hon väl kände snaran var det för sent.

  ”Stå still!”

  Hon spände sig och stod helt paralyserad och förstod ingenting av det som hände henne just nu.

  ”Varför?” frågade hon med en grötig röst. ”Vad har jag gjort?”

  Hon fick inget svar. Istället lyftes hon upp igen.

  ”Håll ihop fötterna!”

  Hon vågade inget annat än att lyda så hon höll ihop fötterna för att göra den andre till viljes. Hon ställdes ner som om hon vore en staty på ett fundament. Ett smalt och högt fundament. Hon höll på att tappa balansen igen. Fundamentet var inte stabilt. Det var en smal vedkubbe. Om hon stod helt stilla så kunde bägge fötterna få stöd, men bara med halva sulorna samtidigt. Personen greppade om henne igen, och hjälpte henne att återfå balansen igen.

  ”Rör dig inte!”

  Hon kände hur snaran drogs åt runt hennes hals. Hon kunde knappt andas. Hon försökte säga något till sitt försvar, men blev genast avbruten.

   ”Du ska bara vara tyst!” sa rösten hårt.

  För att bekräfta det hon nyss hörde blev hon åter försatt med munkavle, med en bred tejp som sattes över hennes mun och runt hennes nacke. Hon kände paniken gripa tag i henne och hon började skaka. Hon började riva och slita med sina armar för att få loss sina händer. Hon förstod inte hur de satt ihop. Hon kunde ju röra alla fingrarna utom sina tummar. Till slut gav hon upp. Hennes baneman ställde sig nu framför henne med ett papper.

  Eva blev förvånad och stirrade häpet. Detta kunde jag aldrig tro, tänkte hon.

  Den andre tog till orda och började prata om rätt och fel, om något som hänt för länge sen.

  En saga, undrade Eva. Det var i alla fall ingen saga som hon kände till. Hon började tänka på vad det var för människa som utsatte henne för detta och som samtidigt läste en saga. Hon väcktes bryskt upp ur sina tankar utan att komma ihåg vad sagan gick ut på eller hur den slutade.

  ”Du misstrodde henne och lät henne lida, och så ska du också få lida. Du lät henne få veta att ingen trodde på henne och att hon skulle sköta sig själv. Det var ingen annans fel utom hennes eget och att hon skulle sluta att förstöra för de andra, för de goda människor som bara ville henne väl. Så sa du till henne. Kommer du ihåg att du sa så?”

  Det blev tyst. Som för att ge Eva tid att reflektera på vad som blev sagt.

  ”Nu får vi se om ditt ego kan hjälpa dig ur den här situationen. Du har ingen annan än dig själv att skylla. Du kommer inte undan, och det gjorde inte hon heller.”

  Eva försökte att få fram ett ljud för att påkalla om uppmärksamhet. Det lät bara som ett gurglande.

  ”Du har i alla fall ett val. För att överleva, så måste du ha en ofantlig tur, och så måste du stå helt stilla. Alldeles stilla! Någon kan ju faktiskt komma den här vägen.”

  Eva tittade sig omkring. Tomt. Helt tomt. Det rasslade till av vinden i lövträden runt omkring henne. Deras blickar möttes för ett kort ögonblick.

  Hennes rättskipare vände henne ryggen och började gå.

   Eva spärrade upp ögonen i panik. Hon började inse vad som höll på att ske. Hon förstod vad orden betydde. Och vart de kom ifrån. Hon hade sett dem förut. Hon förstod att synderna nu hade kommit ikapp henne. Hon ville be om förlåtelse. Nu visste hon varför.

   Ryggen försvann i skogen och det blev helt tyst. Bara rasslet från vindens lek i träden och ett stilla porlande hördes. Hon blev helt kall och rädd. Mycket rädd. Det blev plötsligt varmt. Hon kissade på sig. I förtvivlan började hon gråta. Hon riste i hela kroppen. Hon visste att hon nu skulle dö.