Blandade texter
Skrivövningar

+46761099144

VAD SOM HÄNDER I LANTISHÅLAN

  Trubaduren var inte speciellt omtyckt. Han hade ett ryckte om sig att alltid dra till sig skit och oroligheter. Ibland från ingenstans tycktes det. Oftast föregicks det av helt vedervärdiga rykten.

  Men allt som oftast, tänkte han, så är det väldigt ensamt att vara på toppen. Och då speciellt om man var banbrytande. Men att vara först med nya idéer var alltid irriterande för andra.

  En gång, på en MC fest, hade han fått så mycket stryk så läkaren funderade på om han skulle låta nunan vara orörd. Från honom sett alltså. Våldsverkarnas rekonstruktion av trubadurens ansikte hade ju inte varit helt ofördelaktig, hade han menat på. Läkaren alltså.

  Till och med kattfan hade blivit mer kelig av sig. Inte bra. I alla fall inte om man inte gillade katter. Och speciellt när det inte ens var hans katt. Och vart fan kom den ifrån?

  Han fick lite dåligt samvete, får inte vara så elak. Inte kattfans fel.

  Men vad fan, man får ju inte visa sig helt lam om man skulle få den här hålan att rocka.

Man måste vara lite annorlunda, inte gå i andras fotspår. Ta ett eget sidospår. Men det var så nedrigt av dem att kalla honom för Miss Ann Passad. Han var ju för fan inte ens transa.

  Han skulle minsann visa dem vem han var. Lite disträ hade han i sitt inre planerat för en comeback.

  Diskriminerad, så var det han kände sig, diskriminerad. Detta trots att han inte var brun. Nej, inte brun på det sättet, snarare röd, illröd på grund av alldeles för dålig solskyddsfaktor. Det hade ju slagit till med alla tiders rekordvärme och alla drog till sjön. Med fullpackade väskor innehållandes allsköns krämer för både ditt och datt. Men inte trubaduren inte. Nej, krämer är bara till för kärringar sa han. Så om man är så avig som han, då får han skylla sig själv.

  En gång gick han fel, riktigt fel faktiskt. Folk som hade sett honom komma springande med ukulelen i raketfart kunde senare berätta att de hade sett en neandertalare komma jagandes efter honom med driven i högsta hugg. Han hade ju bara varit så jävla törstig, och att den lokala pizzabagaren hade legat på hål på gräsmattan, det kunde ju inte han veta. Nu visste han till och med att han spelade golf. Dyster och full av svårmod ångrade han att han inte hade kollat adressen först. Och vilket hål sedan. Nog för att han var golfare, pizzabagaren alltså, men vaddå. Trotsigt hade han med stora ögon stirrat rätt på hålet och helt missat den hårt ådrade lekamen som styv och stolt stod och vajade för vinden intill hålet. Något excentriskt kunde man tycka, men pinnen föll ihop, men vem brydde sig när hela vyn togs upp av den mest rogivande golfbana han hade skådat i form av ett par yppiga och svullna bröst, så stora att man helt klart skulle kunna leka herre på täppan på dem.

  Men nog om golf. Hur som helst så tog inte karriären den fart som den gode doktorn hade förutspått, trotts det nya utseendet. Ruljangsen uteblev och därmed också den beräknade avansen på pizzaförsäljningen. Detta kunde kanske bero på hans okunskaper i golf. Inget nytt där inte. Eller också för att pizzabagaren fortfarande var förbannad på honom.

  Efter incidenten på MC klubben ville han prova en ny outfit, bara för att ingen skulle känna igen honom. Han skulle se ut som en MC olycka. Motorcykel bergvägg, typ. Han skulle känna sig som en jävla hero. För att få dräkten precis som han vill blev han tvungen att delbetala med halva beloppet. Som en tuktad och hunsad valp ringde han på dörren till sömmerskan. Trodde han i alla fall.

  En kalaspingla som inte hörde till denna värld, åtminstone inte lantishålan, öppnade och han blev stående och bara gapade. Hon ryckte in honom och slängde igen dörren bakom honom. Han ville be henne att bara ta pengarna, men hon var som en igel på honom. Sög sig fast i hans hals, i hans öron, på hans kinder, ja faktiskt överallt, fast bara där han inte var klädd. Hon slet då av honom byxorna. Han trodde på gud ske lov, när hon plötsligt höll i en mastodont till dildo. Större än en hästkuk. Han vände på sig i ett försök att krypa därifrån. Resultatet uteblev inte. I ett tjong hade hon kört upp jättedildon i hans röv. Fan, tänkte han, nu blev det torsk igen. Fan också. Ont som fan lyckades han sent omsider övertala kalaspinglan att släppa ut honom. I farstun såg han sitt misstag. På dörren mitt emot. Ännu en gång, fel dörr.

  Bara utifall att någon hade sett hans prekära situation, så skulle han påbörja sin egen odling. Han skulle odla ett skägg som skulle göra grabbarna i ZZ-Top helt mållösa. De skulle i en lustfylld tillfällig och larvig förvirring erbjuda honom en plats i bandet. Men vem trodde de att han var egentligen. Han var ju bara en egenkär ukuleletrubadur som bara skulle göra dem arbetslösa. Sakta hade han ställt sig bredbent, mest för att det fortfarande gjorde så in i helvete ont i arslet efter, ja ni vet, framför dem. Han hade tyckt att det faktiskt var lite ynkligt, men man kunde ju inte vara nog så nitisk. Han ställde sig själv den avgörande frågan. Kunde de över huvud taget dansa lambada? Illmarigt hade han ställt frågan. Grabbarna blev helt lila i fejset av avund. Så då blev det inget med det heller.

  Men helt lottlös gick han ju inte. Som look a like kunde han få så mycket snö han ville. Jo faktiskt så fanns det även här. Även i tö, det var ju trots allt en helt annan årstid.

  Underligt var det, hur folk kunde gå omkring och vara griniga på honom. Allvarsamt gick han till den lokala puben. En normal lokal, med lika onormalt folk. I ruset efter några öl grunnade han lite på vad ett medium skulle se hos dem. Han skrattade högt. En anorektisk brud kom fram till honom. Hon påminde honom om en raket med kort stubin. Hon såg inte ett dugg inne ut, trots att de var inomhus. Oj vad han skrattade åt henne. Oj vad det blev tyst när den anorektiska bruden slog sönder sitt ölglas i huvudet på honom.

  Han befann sig i evigheten där en ljum vind blåste i en USA flagga. Nej, inte raggarna, nej. Han vaknade i ett sus och inte dus. Han kände sig narrad av drömmen. Han var rejält drucken. En kvinna hjälpte honom upp på en stol. Lekfullt tvinnade hon sina fingrar i hans hår. Ojoj, tänkte han, hon känns ju som plast, en artificiell kvinna, ojoj. Han vaknade till av den illavarslande känslan. Illa, tänkte han. Det luktar illa det här. Vem är det som har sånt agg mot mig? Jag har ju inte gjort någon något. Det ska ju vara kalas.

  Han kunde ju inte ens vara otrogen, han hade ju ingen att vara det mot. Men vad fan, allt är ju möjligt i en håla som den här.

  Illmariga rykten berättade att han hade haft problem med sin potta som liten. Att han skulle ha präglats av sin morsa som bara hade intresset förlagt i sin pillerdosa. Missat potträningen. Pyttsan. Att omkretsen på hans huvud liknade en tennisbolls. Att en medelmåttas betyg skulle ses som ett genis i jämförelse med hans. Hur kunde de säga så? Han hade ju inte ens fått några betyg. Haha. Där fick dom, viktigpettrarna. Han ansåg sig själv vara både ärlig och romantisk. Med en hjärna likt en murkla, kunde det ju inte bli bättre.

  Född sådan, tänkte han lite lakoniskt. Mycket aktiv men med en del otur. När väl omvärlden stod honom bi, var han njutningsfull. När han väl lyckades. Som när han spelade sin ukulele.

  En gång när han hade rökt på, såg han ett helt luciatåg, med gossar i dumstrutar. De gick likt sengångare. Vaggade liksom fram och tillbaka. Två steg fram och ett bakåt. På så sätt fick man ju nästa se dubbelt så länge. Roligt var det, i alla fall tills den sista sengångaren förvandlade sig till en varulv med pälsen så yvigt stående att man kunde tro att den hade stoppat fingrarna i ett eluttag. Den gången sket han på sig. Trots potträningen.

  Han önskade att han vore rik. Men det skulle väl aldrig ske för hans del. Om han någon gång skulle nå fram till skattkistan så vore nog vägen så isig att han skulle tappa allt i halkan i sin iver att hålla balansen. Och han halkade, och slog sig.

  Han vaknade upp av att det stod en hel härlig gudomlig brud över honom. Hon körde hjärt- och lungräddning på honom. Han hoppades att han bara hade köpt en enkelbiljett. Han kysste henne hungrig som en varg, och hon skrek till. Han släppte henne förvånat, och det bara small till, och en eldsvåda startades på hans ena kind. Han kunde lika gärna ligga kvar där, förnedrad i lådan. Det stack i hela kroppen, likt barren från enbuskar. Händerna kändes nariga när han försökte undkomma.

  Han vaknade så småningom upp ur abstinensen. Nu gällde det att ta sig själv i kragen, att börja om. Nollställa sig själv helt enkelt. Bli nollad.

  En annan gång när han skulle korsa huvudgatan, på det enda övergångsstället i hålan, blev han så in i helvete sugen på Piña Colada. Han kände en intensiv och koncentrerad doft av cocos. Doften kom från en ljusblå Opel Kadett som var full av brudar. I dess framruta hängde två håriga jättekokosnötter och två mindre. Men så fel han såg, då det bara var skinkhalvorna och pungen på en av nysvenskarna som moonchinade åt honom. Men så långt tänkte inte trubaduren, som fick ett jättestånd i badbrallorna. Javisst. Vilken dåre. Det tänkta jag med. Gå i badbrallorna så där. Nåväl. Ståndet försatte våran hjälte i ett prekärt tillstånd. Han gick fram till en lite grabb som just hade öppnat sin piggelin. Tog densamma och försökte justera situationen. Till sitt förtret kom han inte åt saken. Någon hade ju satt ett lås på brallorna. Grabbens morsa örfilade till trubaduren och sa till honom att skaffa ett anständigt arbete. Skulle han bli social? Allvarligt, tänkte han. Kärringen var ju för fan inte klok.

  En gång fick han ett gig på pizzerian som låg i centrum. Dagen blev hektisk och han glömde kostymen, ni vet, MC-bergvägg, i tvätten. Väl på plats var han tvungen att hitta på något så att ingen skulle känna igen honom. På damtoan hittade han en lagom stor rya som han klippte till för att den skulle passa honom. Den blev som en stor jävla fet rosa poncho. Och det jävligaste var att han glömde klippa ut ett hål för tennisbollen. Han såg ut som en stor fet långhårig gris. Pizzabagaren blev inte glad åt detta. Ilsken tömde han flippermaskinen och började kasta stålkulor på den ukulelespelande grisen. När så tålamodet tröt bland de två i publiken så kastade de sig över honom i ett försök att kväva oljudet. Det visade sig vara tvillingsystrarna Tove och Tove. De som alla kallade för tovorna. Trots allt så tyckte trubaduren att de var så innerligt söta. När de låg där och försökte kväsa honom, kände han sig som en eftertraktad alfahanne. Han hade läst på någons horoskop att planeternas tilldragande någonting stod i kontrast med Neptunus, eller vad fan, men det verkade ju bra i alla fall.

  Men när en grovarbetare ryckte ut till tjejernas undsättning, för det kunde ju inte vara till hans, nejdå, då trodde han att den aktuella kvällen var slut. Ukulelen visade sig fortfarande vara brukbar trots att en sträng fattades. Men när han skulle resa på sig halkade han till och fastnade med fingrarna i resterande strängar, och vips så försvann det en till. För att göra en anständig sorti drog han till med en visa från Indien. Eller var det Pakistan? Hur som helst så handlade det om en luttrad sikh som åt upp ett paket Wasa knäcke. Han hade tagit en bild med sin iPod som han skickade till sin bäste vän i Leksand och som jobbade på just Leksandsknäcke. Och där tog visan slut och han åkte också ut. Utan avansen.

  Men han gav inte tappt. Han hade kommit på ett sätt att vinna på Lotto för drömmen om att bli rik fanns ju kvar. Men så var det ju detta med isigt, i innerkurvan fram till speldisken halkade han till med en juijutsuspark som träffade en gravid råtatuerad nakenhund så att den blev tvungen att göra abort. Skulle ju tro att det var trubadurens fot som skulle aborteras, men så lätt var det inte. Nakenhundsägaren, den ännu mera råtatuerade skinnskallen vände ut och in på trubaduren och monterade upp honom i skyltfönstret som en jävla mobil, som en jävla insekt i ett spindelnät. Behöver jag nämna att det inte blev särskilt mycket lotto den dagen?

   En annan dag var han på jakt för att stilla sitt sötsug. Han blev stående framför en anslagstavla och läste på en lapp som handlade om avel. Hane sökes för påsättning av tik. För sitt inre såg han en kåt hynda, en villig brud. Men för sitt inre drog han sig till minnes om hur det gick förra gången. Han hade dragit på sig den värsta jävla klådan som fanns att uppbringa på denna jord. Det blev som den värsta exsem, fast utan kåt då, men med ett x, som ingen salva orkade ta kålen på. Till slut orkade han inte längre. Bakom en lekplats drog han ner långbyxorna och tömde den nyinköpta terpentinflaskan över hela härligheten. Oj vad ont han fick. Eldarna ville liksom aldrig slockna. Plötsligt stod det en hel flock med föräldrar runt honom. De gav honom så mycket pisk så han kände sig som ett pålägg, som slarvsylta. Under tiden som detta fortgick hade det närliggande dagiset fått utegångsförbud.

  Dagen efter kände han sig helt trasig och sönder. Han gick till sin syster, för att få prata. Hon var en sådan där arkeolog, ja eller något. Något på log, det visste han. Hon kallades för psykopatsyster. Hon sa att det var som att öppna en flaska med ketchup, när han pratade på som en evighetsmaskin. Inte för att han var speciellt vis eller intelligent. Han vara bara en naturlig idiot som bara snackade skit. Det var i alla fall vad hans syster tyckte.

  En dag hade en cirkus besökt den lilla hålan. Han var så stolt för han klarade i alla fall att räkna till akrobater, clowner och djur. Tre olika artister, sa han. Den var artrik, cirkusen alltså, tyckte han. Cirkusen hade det konstigaste numret i världen enligt cirkusdirektören. Han ropade stolt ut i en megafon att de hade den enda tvärtemotmänniskan som fanns i hela Sverige. Men då hade han inte mött trubaduren. Det visade sig vara en mycket skrikig och ljudlig eremit som skrek till alla att han ville ha besök på självaste X-mas. Jag vill, jag vill, skrek trubaduren upphetsat. Du kacklar ju som hönan Agda, skrek eremiten tillbaka. Dig vill jag inte ha på besök ens för en nöjestripp. Alla skrattade åt honom, speciellt hyenorna som stod runt om honom.

  Men direktören tyckte faktiskt om killen med det ommöblerade fejset och erbjöd honom jobb på dagtid. Han skulle bli ersatt framåt kvällningen, med en nätt och rund summa av ett onämnbart antal kottar. Listig som en iller, tänkte sluge trubaduren. Han ville väl inte prata om hur mycket svarta pengar han skulle få.

  Kanske skulle det vara tillräckligt för att köpa sig en sötsak, kanske till och med för att bjuda självaste satans dotter. Eller vad fan han nu hette, för ingen kan väl heta satan? Det skulle allt se ut det, tänkte han. Det skulle bli en värre intrig än vad självaste kungens kompisar kunde hitta på. En historia full av energi och lögner. Där den ene hade golat på den andre som hade satt på en kärring klädd i en höhässja.

  Nej, nu fick man inte klämma in tårna i ett par innerskor som är för små, tänkte han. En historia måste liksom vara á naturell.

   En gång hade han varit med på ett party för leksaker. Trodde han. Men visst, intima leksaker går ju också an. Kanske, som med varning för barn. Boll, gurka liksom. Men trubaduren fördrog en badboll. Det ska vara rejäla saker, inga tennisbollar.

  Att oturen var hans följeslagare, det var ju helt klart. Han var alltid den där udda typen som ingen ville ha i brännbollslaget. Kunde det bero på att han var dryg och talade lite långsamt, kanske var det därför som han alltid missade bollen oavsett hur brett slagträet var, eller berodde det på att bollen redan hade nått marknivån när han väl slog efter bolljäveln.

  Nu hade det ju gått så lång att han till och med önskade dem alla både död och pina. De var till och med så ynkliga att de… ja, de var helt enkelt bara ynkliga, byhåletölparna. Det var nog den tuffaste svordomen trubaduren kunde näst efter jävla.

  Han skulle starta en helt ny karriär, tänkte han, men då måste han bli tuffare. Så han gick till byns mack och köpte sig en kniv. En kniv som satt fast i en nyckelring. Tufft, tänkte han. Hämnden är ljuv.

  Mackföreståndaren frågade honom vad han skulle med den lilla fickkniven till.

  Han svarade att han skulle sticka den i de där rumpenissarna i centrum.

  Då hade mackföreståndaren frågat honom varför han skulle göra så.

  Då svarade trubaduren högtidligt att det tar alldeles för lång tid med arsenik, och att han inte hade tid till att visa dem medkänsla.

  Det var ju inte så mycket. Så, vad händer i din lantishåla då?

© Ståle Brandt

   

         

       

 

JULKÄNSLAN

  Snöflingorna dalar sakta ner mot marken. Likt ett dovt och mjukt täcke lägger det sig tyst över landskapet. Ingen ids att protestera, ett vitt täcke av snö hör liksom julen till, hur tjockt det än är.

  Familjen är samlad. En uppdämd förväntan ryms i varje hjärta. I ett utbud av gemenskap skall glädje och givmildhet ta plats. Ett givet lugn ska få plats till priset av stress och ångest. Stress och ångest för att de rätta presenterna inte ska vara fina och dugbara nog. För vilket barn nöjer sig med hemstickade raggsockor när tekniken ännu en gång har slagit sina klor i de ungas själar. Man behöver inte vara dyslektiker för att ha svårt för att stava till ordet tacksam.  För de vet inte eller bryr sig inte i att det är tanken som räknas. Det är ju ändå bara jul.

  Doften av en Cubansk cigarr blandar sig med aromerna från blandningen av kosken, stjärnanis, russin, kanel och nejlikor från den varma och hemmagjorda glöggen. Det luktar helt enkelt jul. Tillsammans med de härliga dofterna från rummet, av koda och barr från den äkta granen som man stolt själv har huggit ner och hämtat ur skogens egen plantage, och från de intensivt doftande parfymliknande hyacinterna är så julen äntligen här.

  Från kökets regioner smyger sig en aningens förnimmelse om Janssons Frestelse, honungsgriljerade revbensspjäll och köttbullar i en överdådig mängd. Julbordets digniteter som utlovar ett överflöd av läckerheter. Skinka, sill, lax, leverpastejer, julkorv. Nersköljt med allehanda drycker såsom akvavit, julöl och julmust bidrar detta till en atmosfär av nöjdhet och en ökad känsla av jul.

  Och i takt med diverse snapsvisor ökar så stämningen av jul, en riktig julkänsla.

  I sin iver att få med sig av alla smaker och läckra rätter smyger sig snabbt en känsla av mättnad, pösighet och en tidig dåsighet som snart tar ut sin rätt framför Kalle Anka och hans vänner.

  Barnen tittar med sina tindrande ögon på klapparna som väntar under granen. Som bara väntas på att öppnas. Efter Kalle ska det ske.

  Väck mormor, väck morfar, väck farmor och farfar, väck pappa ur dåsigheten och sömnen efter mat och dryck.

  För varje paket som grävts fram under granen skallrar julgranskulorna likt ett bjällerklang.

  Smällen från nötknäpparen, doften från clementinskalen. Kaoset från prasslande papper, när det rivs och slits i klappar som har delats ut. Gråt och jubel blandas om vart annat.  

  Barnen tar sina gåvor och försvinner snart in till sitt.

  Snart Karl Bertil Jonssons jul. Bara vuxna kvar.

  Fram med den nyuppackade Alladinasken, godis och Ris A La Malta. Tillsammans med levande ljus och bordsduk i grönt och rött. En känsla av jul.

  Grönstedts eller grogg, en känsla av jul.

  Vi missade jultomten i år igen, eller var det för att barnen hade slutat att tro? Det var ju ändå ingen som orkade med någon julgröt, inte ens tomten.

  Efter allt detta, vem fan orkar ha sex?

  Julkänslan har ju tagit sitt.

© Ståle Brandt

 

Ibland så utmanar jag och Tove varandra i olika skrivövningar. Vi ställer upp våra namn tillsammans med barnens och barnbarnens namn, samt våran adress, + lite andra ord och husdjursnamn. Vi tar första bokstaven och skriver upp det första ordet som vi kommer på.

Här är två berättelser som pluppade upp när vi jobbade så.