Ståle Brandt
Dröm Tanke Författande

+46761099144

 

ANKHAREN - recension

Självsäkert steg in i nordic noir!

Med sin debutroman Ankharen rör sig Ståle Brandt på samma territorium som Sjöwall & Wahlöö och Henning Mankell - kvalitativ svensk polisprocedur roman - och glädjande nog kan Värmland, med huvudpersonen kriminalkommissarie Kjetil Ruud vid länskriminalen i Karlstad, gratuleras till att nu fått en litterär gestalt närmast i paritet med just med de härvidlag ikoniska (och även internationellt omhuldade) kriminalpoliserna Martin Beck och Kurt Wallander.

Brandt har ett rappt och skickligt driv i berättandet och dialogen som ger en rejäl tyngd åt romanbygget och avslöjar att författaren studerat och just lärt sig av de bästa inom kriminal- och spänningsgenren. Man sugs in i handlingen på ett sätt som gör att man har svårt att lägga ifrån sig romanen när man väl börjat läsa. En bladvändare, helt enkelt

Ankharen har också stark a thrillerkvalitéer som för tankarna till Stieg Larssons extraordinärt framgångsrika Millenium trilogi. I denna jämförelse kan man också dra paralleller mellan Brandt och Larsson när det kommer till ett sataniskt schvung och en mörk och skoningslös samhällskritisk spets i sättet att ge sig i kast med berättelserna. Brandt tar härmed på en gång självsäkert steget in i den fåra inom kriminalgenren som i den anglosaxiska världen med respektfullhet valts att kallas nordic noir.

Brandt väjer alltså inte för att ge sig in i ämnen som bränns och det obehagliga temat i Ankharen kretsar kring sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, pedofilringar och maktmissbruk med förgreningar inom samhällets topp. Den smutsiga byken skall avslöjas och tvättas och ju mer av skiten som avtäcks i berättelsen ju kraftigare växer en otäck känsla i magen när man läser, detta på ett synnerligen effektivt sätt som svenska kriminalförfattare sällan lyckas frammana.

Kjetil Ruud visar sig vara en gäckande seriemördare, med en personlig vendetta som agenda, på spåret. Brandt väver skickligt ihop hämndmotivet med ett händelseförlopp som blottar en mörk och hotfull underström i vårt vackra Värmland. Den intrikata intrigen växer till ett snårigt dekadent nät och någonstans i andra halvan a v storyn tendera r turerna kring deckargåta n att på minna lite om Raymond Chandlers klassiska romaner där till och med författaren själv börjar tappa siktet på

karaktärernas onda förehavanden, och vem som gjort vad. Allt blir till en svart mystisk dödsdans och intrigväven tätnar av allt det hemska.

Det finns utrymme till utveckling i ytterligare romaner. Persongalleriet när det gäller skildringen av Ruuds kollegor ter sig här och var en aning skissartat och man vill t. ex. att kollegan Isabelle Hammar får ta mer plats i en eventuell fortsättning.

Mot slutet klarnar allt i storyn, ordningen återställs och berättelsen rors elegant i land. Ja, den mästerligt komponerade upplösningen i epilogen får ståpälsen att resa sig p å undertecknad och en liten tår börja rinna från ena ögonvrån. Precis som man vill ha det!

Ståle Brandt har med Ankharen skrivit en fin debut som skapar hunger efter mer och man vill fortsätta lära känna Kjetil Ruud i fler romaner.

Henric Ahlgren

Henric Ahlgren